Jag satt och tittade på en film som gick på 4an precis. Den handlade om en pojke som träffade en kvinna, hon var ca 15-20 år äldre än honom men trots det så blev de kära och träffades en hel sommar. Kvinnan var fattig, outbildad och kunde inte läsa eller skiva medan pojken bodde i en rik familj, gick i skolan och läste till advokat. Plötsligt försvann kvinnan utan att berätta vart hon skulle.
Efter flera år så gick han på en rättegång med skolan. Det var kvinnan som satt åtalad för att ha hjälpt till i Auschwitz under förintelsen och dömdes till livstids fängelse. 20 år gick och tillslut blev hon frisläppt. Mannen hade älskat henne enda sedan de först träffades men blivit osäker och känt ett visst hat mot hennes handlingar vilket gjort att han aldrig besökt henne på fängelset. Han gick med blandade känslor till fängelset för att möta henne när hon släpptes men möttes av beskedet att hon hade tagit självmord.

Den fick mej att tänka på hur ofta jag låter saker som betyder mycket för mej gå. Jag gör det nästan alltid och vissa saker kan man aldrig få tillbaka.

För nästan ett och ett halvt år sedan sålde jag min gamla ponny, min första kärlek och första allra bästa vän. Det hon lärde mej och lät mej gå igenom har ingen annan någonsin varit i närheten att göra för mej. Hon gav mej så mycket och ännu mer än hon gav tog hon. Vissa dagar hatade jag henne nästan mer än jag älskade henne och där överdriver jag inte! Det var något konstigt med det bandet vi hade, varken med eller motgång kunde förändra det.

Vi fick aldrig kommit till den punkten där allt bara funkade och där vi bara kunde njuta av hur bra vi kunde haft det. Men endå, endå älskade jag henne så att det gjorde ont. Jag älskade att sitta på hennes rygg och flyga fram, att ha hennes lurviga huvud i min famn och att få känna när hennes lilla muskulösa kropp jobbade under mej.

Jag älskade henne även när hon vägrade ut sej, när hon mitt under ett dressyrpass tvärnitade och vägrade gå framåt, när hon stegrade, bockade och vägrade låta sej fångas i hagen.

Jag bytte henne mot Topia. Bokstavligen talat bytte. Jag ska inte säga att jag ångrat att jag bytte ut henne men mina handlingar efter det... Jag kan inte ångra dem mer.

En gång på all denna tid sen vi skiljdes åt har jag varit och hälsat på. EN GÅNG! Jag har velat hälsa på henne tusen gånger men det har bara aldrig blivit av för jag har gjort precis som mannen i filmen, låtit tiden gå och inte gjort det jag velat mest av allt av ren rädsla att det ska göra för ont. Det känns förjävligt faktiskt.