Vi hade ett arbete i skolan där vi skulle skriva en berättelse från när vi var små. Jag hade jättesvårt att komma på vad jag skulle skriva om men kom tillslut på en händelse från när jag var ganska liten. Jag har faktistk aldrig berättat det för någon innan jag skrev den för vi lovade varandra det när vi var små och sen har det liksom aldrig kommit på tal. Självklart så är inte allt hundra sant för man kan inte komma ihåg allt så exakt som jag ville ha det men här kommer den!

Den låga kvällssolen värmde mina bara axlar och ben och bildade långa skuggor framför mig när jag sprang efter mina kompisar Pontus och Sara mot skolans lekplats. De var båda äldre än mig och sprang fortare men vad gjorde det, idag var nämligen första gången jag fick gå till skolan och leka på kvällen utan mamma eller pappa.

Vi sprang förbi den stora skolgården där de äldsta barnen gick, förbi mellanstora gården där de nästäldsta barnen gick och kom slutligen fram till den skolgården där jag skulle börja efter sommarlovet. Då skulle jag börja nollan, jag kände mig stor och duktig när jag tänkte på det så jag sträckte på mig och sprang de sista meterna lite mer vuxet fram till mina kompisar. På denna skolgård fanns det massor av gungor, klätterställningar, sandlådor, gungbrädor, utkikstorn och rutschbanor och allt omgavs av små gräskullar som var perfekta att rulla nedför.

Det var precis vad vi gjorde, vi slängde oss alla gräset och rullade snabbt nedför. Gång, på gång, på gång tills vi alla var alldeles snurriga och var tvungna att ligga stilla i gräset tills det slutat snurra. Fnittrande låg vi där och tittade upp på den blå, molnfria himlen. Men det var inte länge vi kunde ligga stilla utan efter bara någon minut hoppade vi upp och fortsatte rulla nerför kullarna.

Våra hår var trassliga och fulla med gräs, tröjorna var gröna av gräsfläckar och våra bara fötter var bruna av smuts. Men det bekymrade inte oss och vi började klättra i klätterställningen istället. Vi klättrade, hängde upp och ner och jagade varandra där uppe. Våra skratt ekade mellan husen och blandades med den höga musiken som spelades ur någon av alla lägenheter som låg bredvid.

Efter att vi hade lekt oss alldeles trötta la vi oss ner på gräset igen och vilade oss lite. Pontus som var tre år äldre än mig föreslog att vi skulle gå till den stora skolgården och leka lite där. Där fanns det en jättelång rutschbana, en linbana och andra saker för de äldre barnen. Vi var egentligen lite för små och fick inte vara där och det visste vi om, men vi kunde bara inte låta bli. Så återigen skuttade vi snabbt upp och sprang till den stora gården. På vägen dit sprang vi förbi två äldre män som surt blängde på oss när vi sprang förbi. Vid sidan av sig hade de en stapel av burkar och Pontus förklarade efteråt för mig att det var ölburkar. Vi blev lite oroliga först men när männen inte följde efter oss så skakade vi snabbt obehaget av oss.

Leken fortsatte, vi tjöt av skratt av pirret i magen när vi svischade ner för rutschbanan, vi skrattade högljutt när vi åkte linbanan och tjoade glatt när vi ramlade av den gång på gång. Jag hann tänka att detta var den bästa dagen i mitt liv när jag i ögonvrån såg att en av männen kom emot oss. Han såg inte vänlig ut. Jag sprang och gömde mig bakom Pontus som var äldst och pekade i mannens riktning. Han var bara ett 30-tal meter ifrån oss nu och gick vingligt men bestämt mot oss. Vi tittade skrämt på varandra. Sen sprang vi snabbare än vi någonsin gjort förut.

Återigen var dem snabbare än mig och jag kom fort på efterkälken. När jag panikslaget kollade bakåt såg jag att mannen närmade sig för varje meter. Jag tror aldrig att jag kommer få den bilden ur mitt huvud, han var så nära, såg så stor och skräckinjagande ut. Det kändes som en mardröm där man bara sprang och sprang men aldrig kom fram. Tillslut kom vi in i ett villaområde och jag såg hur mina kompisar sprang in bakom ett blått garage och följde snabbt efter.

Andfådda och med tårarna rinnande längs med kinderna stod vi där och gömde oss. Det var svårt att avgöra om vi stod där och bara tittade skrämt på varandra i 10 minuter eller 1 timma. Våra ögon var uppspärrade och våra kinder alldeles röda efter den snabba språngmarschen. När vi lugnat ner oss lite smög vi fram till huskanten och tittade åt det hållet vi kom ifrån. Förutom en kvinna med barnvagn som kom gående så var det helt öde.

Tysta och lite oroliga började vi gå hemåt igen. Vi sa ingenting på en lång stund men sen bröt Pontus tystnaden.
- Vi ska aldrig någonsin berätta detta för våra föräldrar, vi får ju inte leka på den stora gården. Lova att ni aldrig berättar, aldrig någonsin! sa Pontus. Han tittade oss allvarligt djupt in i ögonen, först mig och sen Sara. Hans bruna ögon såg vuxna och säkra ut och jag kände mig plötsligt lugn och nickade. Han var så mycket äldre och klokare och han hade säkert rätt, aldrig att vi skulle berätta detta för någon.